Norrland

Skylten på Kinarestaurangen.



Vilken tur...
Det tackar vi för!

"Gökboet" version 2.



Behöver jag säga att Colin har det bra?
Bilder säger mer än flera tusen ord...






Man blir trött av norrlandsluften.

Vi har det toppen!

Norrland är fantastiskt!

Vi har det riktigt gott här uppe.
Colin växer så det knakar.
Han äter, sover, rapar och skiter som en hel karl.

Han är en otroligt nöjd liten kille som knappt vet vad skrika innebär.
90% av sin vakna tid garvar han och det finns inte en enda människa som inte blir charmad av denna lilla prins.

Vi har inte varit på BVC och vägt honom men vår uppskattning är att det närmar sig
6-kilos klassen.
Han drar storlek 62/68.

Basket eller boxning?

Med dom här händerna tycker jag Colin ska studsa basketboll.
Pappa Leif tycker att han ska bli boxare.
Igår var vi till BVC här i Ö-vik och vägde Colin.
Han väger nu 5300 gram.
För en vecka sedan vägde han 5100 gram och var 59 cm lång.
Killen växer.
Min bröstmjölk is the shit!


Moster Filippa och Colin myser i soffan.


Första mötet med morfar.


Första mötet med gammelfarmor. (mammas farmor)


Tant Jessika kom på besök idag.
Henne ler man gärna åt för hon var supersnäll.
Först såg hon inte att jag låg och log mot henne...


Men sen fick vi ögonkontakt.


Hennes axel var en perfekt plats att vila huvudet mot.


Sen kom kusin Malin förbi med sin sötnöt Saga, 8 månader.
Hon står upp alldeles själv och är en rackare på att klappa händerna.


När gästerna åkt hem fick mor och son en mysstund tillsammans.



Vi har det väldigt bra här i norrland.
Frukten är mer exotisk och spännande här än i Stockholm.

Norrland

Vi är på semester i norrland.

Bebis, mamma och pappa mår toppen.
Colin lär sig massor av nya saker varje dag.

Nu vrider han huvudet från höger till vänster och vice versa.
Det kunde han inte för ett par dagar sen.

Han ler åt oss varje dag och är med i blicken.
Han äter, skiter och sover i vanlig ordning men nu har han längre vakenperioder mellan amningarna vilket innebär mer kel och mys för oss. Och honom såklart.

Han är, utan att varken överdriva eller fara med osanning, VÄRLDENS sötaste och smartaste bebis.

Nu ligger han på mormor och "moffas" enorma soffa och sover sött.
Uppskattningsvis bör han vakna om 10 minuter för att vilja ha käk.

Klockan är 02:23.
Imorgon ska jag uppdatera bloggen samt publicera min förlossningsberättelse som tidigare lovat.

Over and out.

Förlossningsberättelse (lång)

Söndagnatt,(natten mot måndagen den 7 juni), vaknade jag av att jag hade molvärkar och som kom ungefär en var 5-10 minut.
Det var absolut inga problem att sova sig igenom dom.
På måndagmorgon berättade jag för Leif hur natten hade varit och självklart ville han inte åka till jobbet utan ville hellre stanna hemma med mig.

Men nä, hemma hade han ingenting att göra. Nån måste ju dra in stålar till familjen så jag skickade iväg honom till jobbet.
Molvärkarna kom och gick under dagen men med längre mellanrum. Fick väl en värk per tionde eller femtonde minut och fortfarande helt hanterbara.

Jag låg i soffan hela dagen och kollade på repriser av "Beverly Hills 902 10". Typ.
På kvällen kom Leifs syrra Annica över på middag.
Leif gjorde världens godaste lax i ugn med kräftstjärtar och annat smarrigt, men jag hade ingen matlust. Jag hade inte heller så mycket molvärkar.

Nu i efterhand förstår jag att jag borde sovit ett par timmar istället för att ha suttit uppe och varit social.
Men nu vet jag till nästa gång...

Senare på måndagkväll kom molvärkarna tillbaka och lite tätare.
Fortfarande hanterbara.
Leif tyckte att jag skulle ta en alvedon mot smärtan, men på nåt konstigt sätt så ville jag känna smärtan.

Jag började förstå att det var på gång eftersom slemproppen (blodblandad), hade gått tidigare under kvällen. Den hade gått tidigare, delvis, men just denna kväll gick hela. Jag behöver inte förklara mer ingående om den, men ni kvinnor som har fött barn, ni vet vad jag pratar om.
Det går inte att missa.

Nåväl.
Vi går och lägger oss och Leif somnar på studs.
Själv ligger jag med molvärkar som kommer allt tätare och tätare.

När klockan är 01:00 kryper det i hela kroppen och det är nästintill olidligt att ligga still i sängen.
Jag tar mig upp och lägger mig i ett varmt bad.

Där blir jag liggandes och plågandes fram till klockan 04:00.
På nåt sätt tar jag mig upp ur karet och kryper ner i sängen igen.

Nu går det INTE att slappna av längre och lusten att väcka Leif är stor, men jag ville hellre ha en pigg och alert karl med mig på förlossningen än en halvdöd så jag låter honom få sova en timme till.

När klockan är 05:00 väcker jag honom hulkandes genom att halvgråta fram:
"-Älskling, jag orkar inte längre, jag vill sooovaaa, jag har inte fått sova på 2 dygn, jag är jättetrött! Nu måste du ringa till förlossningen, jag vill åka in! NU!"

Leif som lugnet själv är det även nu och säger med sin trygga stämma:
"- Hur många värkar har du på tio minuter då?"

Jag vet att man måste ha minst 3 värkar på 10 minuter för att ens få komma in till BB så jag säger:
"- Jag vet inte, det kommer hela tiden tycker jag. Ljug och säg att jag har 3 värkar på tio minuter."

Och min man gör ibland som jag säger.
Han ringer till förlossningen och sätter telefonen på högtalare.
Även jag ville ju höra vad dom hade att säga.
Mycket riktigt så frågar dom hur ofta värkarna kommer och älsklingen säger, utan att staka sig, att jag har minst 3 värkar per tionnde minut.

Då hummar barnmorskan, harklar sig lite och ber oss hänga kvar "några sekunder".
Hon ska kolla om det finns nåt ledigt rum för oss.

Jag vet inte hur hennes klocka fungerar riktigt, men hennes "några sekunder" blev exakt 300.
Alltså i 5 hela minuter var hon borta!

När hon väl kommer tillbaka till luren så meddelar hon att dom precis skulle städa ur ett rum och att vi var välkomna om en halvtimme.

Åh! Tack gode Gud!
Mot förlossningen och drogerna, tänkte jag.
Usch, vad lite jag visste då...

Klockan 06:15 blev vi inskrivna.
Barnmorskan Rebecka satte ett sånt där band på min mage som mäter mina värkar samt ett band som har koll på Colins hjärtljud.
Så får jag sitta i 30 minuter.

Naturligtvis har mina värkar avtagit kraftigt och är nästintill obefintliga.
Tydligen rätt vanligt att det kan bli så när man väl kommit in till BB.

Min största fasa var att bli hemskickad igen så jag började genast smida planer på hur jag på bästa sätt skulle klamra mig fast vid sängen jag satt på.
Jag var redo att slåss och det var så.

Så satt vi där.
Jag och Leif. Vi sa knappt ett ljud till varandra.
Han hade sina tankar och jag mina.

Han satt och tänkte på att han inom några timmar skulle bli pappa, få hålla sin son.
Jag satt och funderade på vilka droger man kunde lura till sig.

När 30 minuter passerat kom barnmorskan tillbaka.
Hon kunde snabbt konstatera att bebisens hjärtljud var bra och att jag hade värkar.
Värkar som kom oregelbundet.

Var dom för oregelbundna? Skulle jag bli hemskickad? Kunde jag lura barnmorskan på något sätt?

Sen säger hon att hon vill göra en undersökning för att se hur pass öppen jag är.
10 minuter senare får jag veta att jag är 4 cm öppen och att jag får stanna kvar.

Här ska födas barn!
Rebecka vill att jag föder under hennes pass.
Hon slutar klockan 16.00 och klockan är nu ungefär 07:30.
Härligt! Det här går ju jättebra! Det är ju bara 8,5 timme kvar tills klockan slår sexton.
Vad jag inte visste då var att jag skulle få spendera ytterligare 15 timmar i just det där rummet. Eller 13 timmar i rummet och två i bubbelbadkaret.

Hur som haver så var jag så pass öppen att jag fick stanna kvar. Happy me!
Rebecka undrade om jag möjligtvis var sugen på att bada och jajjemen, självklart ville jag det!
Sagt och gjort.
I drygt två timmar låg jag i ett stort bubbelbadkar och njöt.
Ja, jag njöt faktiskt för mina värkar var så gott som helt borta. Det kom nån liten värk då och då, men den kunde jag lätt trolla bort genom att stråla varmvatten dels på magen men också på ryggslutet.
Leif satt på en stol bredvid och spelade spel på sin iPhone. Jag förstår honom.
Vi hade fri tillgång till lustgas och den som provade först var Leif.
Han blev såld på varan och skrattade och tyckte att hela världen log mot just honom...
Själv var jag inte ett dugg intresserad av att ens testa den där lustiga gasen. Jag ville härda ut utan så länge det gick.

En gång i timmen kom Rebecka in för att lyssna på hjärtljuden och mäta mina värkar.
När hon kom in för andra och sista gången så ville hon att jag skulle kliva upp, torka mig och återgå till mitt förlossningsrum. Rum nummer 12.

Hon ville kontrollera om jag öppnat mig mer eller om jag fortfarande bara var 5 cm öppen.
Efter att ha makat mig ur badkaret, torkat mig och fått på mig den fina vita och tunna morgonrocken som BB erbjuder så låg jag återigen i förlossningssängen.
Jag bad till högre makter att jag skulle ha öppnat mig mer, men icke sa Nicke!

Jag var fortfarande bara öppen 5 cm.
Suck!
Jag visste ju genast vad det skulle innebära...
Rebecka tog hål på fosterhinnan och fostervatten började forsa ut.
Det var läskigt för aldrig i mitt vuxna liv har jag kissat på mig och definitivt inte i dessa mängder.
Det kändes som om det aldrig tog slut.

Jag hade fått för mig att det skulle göra dubbelt så ont om man tog hål på hinnan, men där hade jag helt fel.
Ingenting hände. Värkar hade jag, men inte så pass starka att jag öppnade mig.

Efter många turer hit och dit och efter konsulterande med läkare (har jag läst i förlossningsjournalen), så fick jag dropp. Värkstimulerande.
Nu började Rebecka bli otålig. Hon ville ju ha ut bebis innan hon gick av sitt pass.
Jag ville sova.

Från en början fick jag 6 enheter (?), i värkstimulerande.
Men eftersom jag är en seg fan så slutade det med att dom ökade upp till hela 75 enheter (?)...men det var inte förrän mot slutet.

Det tog väl kanske 30 minuter efter att hinnan var spräckt och jag fått värkstimulerande som jag kände att värkarna kom allt mer ofta, tätare och gjorde mer ont. Äntligen hände det nåt! Jippi!

Jag sög i mig av lustgasen för första gången, sittandes på en pilatesboll och lutandes över en sackosäck och älskade varenda sekund av det.
Mina värkar kunde ju lätt som en plätt trollas bort med lustgasen!
Ha! Detta är ju ingen match!, tänkte jag. Men det var då...

Värkarna tog nya oanade krafter och jag hade allt svårare för att vara den där superglada, pratsamma och sociala Anna.
Jag la nu all koncentration på att andas i det där jävla munstycket och hade någon, oavsett om kungen själv hade kommit in, för att ta lustgasen ifrån mig eller ens röra den för den delen, så hade jag inte tvekat att slåss.

Lustgasen var min allra bästa vän, jag älskade Herr Lustgas och ville ha en likadan hemma.
Vem behöver vin liksom?

Så slår klockan 14:00 och Rebecka kommer in och säger hejdå till oss.
Vadå hejdå? Klockan är två och inte fyra ju! Jag ska ju föda barn på ditt pass jänta! Varför ska du sluta nu?

Rebecka sa att hon behövdes på ett annat ställe, önskade oss all lycka till och gick ut genom dörren.
Så var hon borta. Min trygghet, min barnmorska...

I samma veva som hon gick så fick jag en annan barnmorska.
Kommer inte ihåg hennes namn men däremot kommer jag ihåg hennes dialekt.
Hon var från Skara och det lät förjävligt när hon pratade. Jag hade önskat att hon bara kunde vara tyst, men dessvärre ville jag ju att hon skulle prata med mig, ge mig goda råd och finnas där för mig.
Jag minns en sak hon sa till mig när jag stod och hängde över en ställning och rullade/gungade med mina höfter.

"Bra Anna! Dansa ut den där bebisen nu."

Dansa?!
Kära nya barnmorska, du skulle fått följa med mig ut på krogen nån gång, du skulle fått se mig DANSA! Om du bara visste hur jag dansar...jag är drottningen på dansgolvet för Guds skull.
Om du tror att det här är dans så har du tamejtusan aldrig sett dans förut...

Jag önskade att jag kunde sagt ovan till henne, men det hon får till svar är ett enda stort hummande. Hmmmmm, mmmmm, hmmm...

Mer än så kunde jag inte säga. Då.

Åtskilliga timmar senare och efter att ha suttit, stått, legat, gungat, och hängt&slängt så blir det ytterligare ett skiftbyte.

När klockan är 19 är jag öppen 10 hela centimeter och för första gången på länge ser jag ett slut på allting, men samtidigt en början till nåt annat.
Så ligger jag där. Öppen 10 cm och inväntar krystvärkar.

Dom undersöker mig, och gör mig riktigt illa faktiskt.
De fingrade samtidigt som jag hade den värsta värken och det var mindre skönt, men det var bara att härda ut.

När klockan är 22:20 så kommer krystvärkarna.
Underbara krystvärkar! Äntligen skulle jag få vara med lite själv, vara lite aktiv och få hjälpa den här bebisen till världen!

Helt plötsligt var all min värk borta och nu återstod bara ett enormt tryck neråt.
Lite som att vara nödig med nummer 2 och få trycka på med all din kraft.
Jag tryckte och tryckte och till slut så känner jag hur det bränner till som f*n där nere och så hör jag barnmorskan säga med en lugn stämma: "Håll där Anna, du får inte krysta nu..."

Va? Detta är inte sant!? Vadå inte krysta? Jag kan väl inte styra över det själv ju, barnet vill ut och jag vill trycka på!

Men nä. Jag fick knipa igen för allt vad jag hade.
Halva hans huvud hade alltså tittat fram och anledningen till varför jag inte fick krysta var för att jag riskerade att spricka upp.

Sen fick jag grönt ljus för att krysta igen men samma historia upprepade sig.
När hans näsa tittat fram fick jag inte krysta igen utan jag fick "hålla" på krystningen.
En av de största utmaningarna sedan jag skrevs in 06:15...

När jag till slut fick krysta ut huvudet så fick jag ingen krystvärk på direkten vilket resulterade i att han satt fast med huvudet utanför min kropp och sin lilla kropp var kvar i min stora kropp.
Barnmorskan fick lite panik, tryckte på larmknappen, en röd lampa tändes ovanför dörren och i samma veva som en akutläkare kommer inspringandes så känner jag hur barnmorskan för in sina händer i min, ni vet vad och bokstavligen talat drar ut pojken ur min kropp.

Sen lägger hon, lite slarvigt, upp honom på mitt bröst.
Jag hinner känna hans tyngd, hans värme och hans lukt.
Han luktade järn, var kladdig och alldeles blå. Nästan svart.

Jag hinner höra hur han rosslar till och en hundradels sekund senare ser jag hur barnmorskan snabbt och lustigt klipper av hans navelsträng, tar bebisen i sin famn, "skriker" åt Leif: "Pappa följer med här!!!", och så springer dom alla iväg.

Där ligger jag kvar.
Jag och en barnmorska var kvar i rummet.
Hon grejar med lite papper och småstädar lite.
Om jag inte minns helt fel så tyckte jag att hon nynnade på Alcazars låt "I am not a sinner, nor a saint..."
Utelämnad, blodig, öppen, tom, ogravid, trött och förvirrad, men framför allt rädd...

Vad är det som händer? Vart för dom mitt barn? Varför var han blå?
Sen tar det 2 minuter (kändes som flera timmar), och jag hör ett bebisskrik från korridoren.
Ljudet kommer närmare och närmare och så ser jag hur dörren öppnas och in kommer barnmorskan med mitt älskade lilla knyte.

Han skriker för fulla muggar och är vansinnigt förbannad.
Förbannad för att han fick sitta fast för länge i min kropp och förbannad över att barnmorskan rövade bort honom från sin mor alldeles för länge...

Jag har nu i efterhand fått veta att Colin hade så pass breda axlar att han fastnade och att de fick lov att dra ut honom, annars hade han kanske fått en hjärnskada.
I samma veva som de sprang ut med honom så började han skrika halvvägs ner i korridoren på väg mot akutrummet.
Han fick lite neo-puff (syrgas), fick snoken och halsen rensad samt att dom lyssnade på hans hjärljud.

Klockan 22:41 föddes gossebarnet.
Vikt: 4550 gram
Längd: 56,5 cm
Huvudomfång: 37 cm

Colin, du är prinsen av ren och skär lycka!
Du förgyller mitt liv och jag förstår nu varför jag lever, vad min uppgift i livet är.
Min kärlek till dig är oändlig och slutar inte förrän den dagen mitt hjärta slutar slå...


Tack för att du finns!

Badkille

Ikväll badar vi.

Mätt, nybadad, nykramad och nypussad somnar man gott efteråt.



Min stora prins vill att jag ska njuta av ett eller två glas vin i sommar.
Han kom hem med en present till mig ikväll.

Känns helt okej för mig.
Hej amningspump, sommar och ett glas rött!



En snabb uppdatering av både det ena och det andra:

* Jag har en god vän som heter Liina och hon skulle fått barn den 27 juni. Hon är (i skrivande stund), fortfarande väldigt gravid. Jag hoppas att hon hinner föda innan den planerade igångsättningen planerad till den 12 juli.
Jag håller alla tummar och tår!

* Idag var jag och Colin på BVC. Han väger 5100 gram och är 59 cm lång.
Barnmorskan säger att vi har en stor och fin pojke som är ovanligt proportionerlig i kroppen. Oftast är dom för "tjocka" för längden eller för korta för vikten. Colin är perfekt!

* Jag lyssnar gärna på "Wavin´ flag" med K´naan (VM-låten, fotboll 2010), samt Kings Of Leon med "Sex On Fire". Om och om igen.
Colin lyssnar helst på "Idas Sommarvisa" som jag dagligen sedan jag var gravid i vecka 10, sjöng/nynnade för honom. Sen älskar han sitt bi/geting. Den får vi dra upp flera gånger per dag... Tröttsamt? Nä.

* Imorgon ska vi till Södertälje Sjukhus för en uppföljning av Colins njurar.
När vi var gravida i vecka 32 så upptäckte dom att han hade lite kiss kvar i njurarna. Inget ovanligt och speciellt inte för små bebispojkar.
Ultraljudet vi var på för 3 veckor sedan visade att allt var perfekt, men man ska dubbelkolla igen. Ta det säkra före det osäkra.

* Colin blir 4 veckor nu på torsdag den 8 juli. Tiden flyger fram.
Han har hunnit träffa fler människor än vad jag har kompisar på Facebook. Nästan i alla fall.
Han har gett sig själv ett sugmärke på armen och samtidigt gett sina föräldrar panik och Dr. Ali på Astrid Lindgrens Barnakut ett gott skratt.

Han har blivit ammad i provhytter(tack vare att hans kära mor inte kan hålla sig borta från shopping), i bilen, på en parkbänk och på tunnelbaneperrongen och miljoner av andra ställen. Ståendes, hängandes, sittandes, liggandes...

Han flinar som allra mest när Leif kommer hem från jobbet.
Och ja, det är ett flin. Inte magknip.
Magknip är en myt.
Han är världens snällaste gosse och skrika vet han knappt vad det är.

* Colin har fått bruna ögon.
Jag trodde att dom var gröna för ett tag, men nu ser vi ett par väldigt bruna ögon.

* Jag tycker det är grymt häftigt att vara mamma.
Vi är dom bästa föräldrarna för Colin.
Jag säger som Byggare Bob:

"-Can we fix it? YES, we can!"

Vi gör garanterat en massa fel.
Ni vet...

Klär på honom för mycket, för lite eller ingenting alls, dricker varma drycker i hans närhet, pratar för högt eller dammsuger när han sover som allra bäst eller låter honom träffa alldeles för mycket folk och dessutom alldeles för länge och bla bla bla...

Innan jag födde Colin hade jag en vision om hur gullavackert allt skulle vara och hur lycklig och sådär lagomt pluttinuttig jag skulle bli när han väl kom till oss.
Jag fick höra att jag levde på ett rosa moln och "låt henne leva i den bubblan" etc...

Faktum är att jag/vi ÄR lyckliga och allt är gullavackert och vi är extremt pluttinuttiga med honom också.
Det ÄR ett rosa moln och varje dag med den här gossen är en gåva och vi känner en enorm kärlek och tacksamhet!


Usch vad mycket text det blev.

Min förlossningsberättelse?
Den kommer i nästa inlägg.

Prins Colin

Nu har jag försökt lägga upp videosnuttar på prinsen i ett par dagar men det funkar inte.

Struntar i det nu.

Här är en utslagen och mätt hjälte sovandes på vår säng.(han ser mycket större ut på bilden konstigt nog)



Lååånga mörka och tjocka ögonfransar.
Klicka på denna bild och sen klickar ni på bilden igen.
Då ser ni hur långa ögonfransar prinsen har.
För att komma tillbaka till bloggsidan klickar ni bara på pil bakåt.

En salig blandning

Jag säger inte att jag har all tid i världen för det har jag inte.
Men jag har väldigt mycket tid om dagarna till att göra precis vad jag vill.

Att vara mamma till en snart 4 veckor gammal bebis är ingen match, det är inte ansträngande eller jobbigt på något sätt och vis.
Vi har fått världens snällaste och lugnaste prins och varje dag med honom är en gåva och vi är innerligt tacksamma över att just Colin ville komma till oss.

Alla förvarningar man har fått av kreti och pleti.

"Oooh, du kommer få så såriga bröstvårtor och det kommer göra fruktansvärt ont när livmodern drar ihop sig när du ammar. Nästan lika ont som förlossningsvärkarna..."
"Passa på att sova innan bebisen kommer för sen får du ingen sömn..."
"Se till att ha färdig mat i frysen så det är enkelt att värma när du blir hungrig..."
"Ha alltid fikabröd hemma så det bara är att servera när du får besök..."

Mina bröstvårtor har aldrig varit såriga eller gjort ont.
Det känns knappt när livmodern drar ihop sig.
Sova får jag göra. Faktiskt 3-4 timmar i stöten. Det räcker gott och väl för mig.
Färdig mat i frysen? Alltid fikabröd hemma? Vi har en affär, jag brukar hänga där ibland. Där handlar jag och Colin mat OCH fikabröd.
Jag är till och med så duktig att jag GÖR maten samt att jag kokar kaffe och ställer fram fikabröd när gästerna kommer.

Jag kan ju bara prata för mig själv och än så länge är det hur simpelt som helst att vara mamma och jag älskar varenda sekund av det.
Ni får inte tro att jag inte har uppskattat era tips och råd, tvärtom, jag tackar så hemskt mycket för de fick mig att tro att det skulle vara så mycket mer jobbigt än vad det faktiskt är.

Möjligt att det blir tuffare allt efter som han blir större, men vet ni vad?

Den dagen den sorgen.
Det fixar vi då!

Här är lite bilder.

Colin har fått en ny keps.


Vår stora älskade pojke.
Vissa barn är helt enkelt bara vackrare än andra...


Albinette och Maria är några av dem som vallfärdat hit för att få se underverket.


På Socialförvaltningen i väntan på att Leif ska skriva under faderskapspappren.


Ny keps.
Ny skjorta.
Nya hängselbyxor.
En inte så glad Colin.
Vad är det egentligen med killar och prova kläder?


Placering av kapital.
Lillkillen blir rik.


På ängen med mamma.
Prosit!


En vanlig pose.


Nyinköpta bälteskuddar.
Skönt för lilla huvudet.


Leif upptäckte ett litet blåmärke på Colins vänstra arm.
Jag ringde Astrid Lindgrens Barnakut och dom ville att vi skulle komma in.
Klockan 02:00 på lördagnatt fick vi veta av Dr. Ali att det inte alls var ett blåmärke utan ett SUGmärke.
Colin hade vid nåt tillfälle fått ett bra sug om sin arm och där sög han sig fast.
Hans första sugmärke fixade han själv.
Det kommer han få höra när han är tonåring.
Skrämma mamma och pappa på det där sättet...


Favoriten just nu.
Getingen.


-"Älskling, har du ont nu?"


Rätt bra-att-ha-grej.
Lustgas.




Leif har varit pappa i några timmar.