Man kan inte vara bläckfisk.
Jag vill vara en bläckfisk.
Hallå? Jag har en son på 10 månader och han är överallt och ingenstans. Han är snabbare än sin egen skugga och han har alldeles för långa armar för sin ålder.
Men det är tydligen fullt normalt i den här åldern och så länge utvecklingen är normal så är jag normalglad. Eller såklart är jag mer än normalglad, men ett par extra armar skulle definitivt inte skada.
"-Nej", och "-Aja baja" är det som kommer ur min mun. Det jag får tillbaka är ett brett flin och ännu mera bus.
För att få lite variation när jag säger till Colin så brukar jag stampa i golvet, skälla som en hund, knäppa med fingrarna eller göra diverse konstiga ljud.
Det jag får tillbaka är ett brett leende.
Nåväl, låt gossen leka och lära.
Colin i sina nya vind -och vattentäta kläder.
I norrland gillar dom sportkläder och vi måste såklart följa det norrländska modet. Tveksamt om man överlever årstiderna här annars.
I afton blev det ännu en tur till lekparken i city.
Det finns ingenting i denna värld som kan slå glädjen jag känner när jag ser hur kul Colin har det när han gungar!
Rutschkana tillhör också favoriterna.
