Nu har vi gjort det igen.
Vi har diskuterat. Inte bråkat, även om det svävat irritation, spydighet och "jag-har-rätt"-attityd i luften.
Vem har det jobbigast? Vem gör mest? Vem är det egentligen mest synd om?
Jag eller Leif?
Mamman eller pappan?
Livet som småbarnsförälder är helt makalöst underbart, men det finns även en helt annan sida. Den trötta sidan, den slitsamma sidan och Baksidan.
I Baksidan är allt inkluderat. Huvudvärk, trötthet, orkeslöshet, initiativfattigdom, asocialitet(heter det så?), och ibland apati.
Leif vill påstå att han har det lika tufft som jag.
Jag vill och vågar påstå att så är inte fallet.
Och ni som känner mig vet att jag kan snacka för mig, även om jag inte alltid har rätt, men prata det kan jag. En av de många gåvor och talanger jag föddes med.
Men nu ska vi inte smita från ämnet...
Det kan börja med att jag säger:"-Åh, Gud vad trött jag är idag! Colin vaknade flera gånger inatt och var gnällig och jag fattar inte varför...Suck och stön!"
Då kontrar Leif med:"-Ja, usch då. Jag förstår att det är jobbigt. Jag har haft en pissdag på jobbet också. Ingenting gick som det skulle och jag har verkligen haft det stressigt."
Och någonstans i mig, långt därinne, där väcks en liten diskussionsdjävul. Och den lilla djävulen går inte att stoppa.
Jag förstår mycket väl att Leif inte är ute efter att diskutera eller på något sätt vill framstå som den det är mest synd om. Absolut inte! Sån är inte han...
Men det är jag!
Så jag börjar.
":- Ja du...jag skulle gärna vilja byta med dig. Jag skulle gladeligen kunna tänka mig att jobba en dag bara för att slippa ifrån ansvaret och allt vad det innebär. Det är faktiskt jobbigare att gå hemma varje dag med en unge som är extremt mammakär och extra klängig."
Leif tittar på mig och höjer lite lätt på ögonbrynen och säger nåt i stil med "-ja, men jag är ju också trött, jag har det också jobbigt", Och det mina vänner, det går inte att tolka på annat sätt än att han har förklarat ett munkrig mot mig.
Och har jag väl kommit igång att surra så fungerar inte stoppknappen.
Jag drar snabbt in ny luft och fortsätter att argumentera till min fördel.
":- Men snälla du, för det första så har du inte varit gravid, du har inte gått upp 25 pannor, blivit grotesk och fet. Du har inte haft fet hy, stripigt tunt hår och vätskefyllda fötter så stora och feta så inte ens Skansen-Jonas skulle kunna skilja dem åt från en elefants. Du har inte behövt lägga ut hundra, om inte ens tusentals kronor på nya och större kläder, du har aldrig behövt känna att du skulle lugnt kunna lägga dina sista slantar på en permobil bara för att slippa gå. Du har klarat dig undan allt vad konstiga flytningar och sura uppstötningar heter och du har framför allt sluppit frågan "-Oj, men nu måste det väl ändå vara dags snart?", när du precis passerat vecka 15."
Här tittar Leif frågande på mig och jag ser att han vill säga nåt, men snabb som en vessla kippar jag efter mer luft och fortsätter.
":- Och för att inte prata om förlossningen! Ha! Förlossningen! Du vet inte hur det känns att inför flera okända personer ligga och vrida dig med obeskrivlig smärta och med bresande ben ligga och visa upp heeela härligheten.
Och inte heller har du krystat ut en roterande stock med omfång som ett bowlingklot och som ger dig känslan av att din nederkropp slits mitt itu, du har inte behövt ligga där och upplevt allt det där."
Leif säger ingenting. Han får inte en syl i vädret.
Men jag har flera sylar kvar på lager och dom tänker jag använda. Varenda en av dem!
":- Och för att inte prata om tiden efter förlossningen! Hela din kropp är full av hormoner och du vet inte var du har dig själv. Ena sekunden kan du skratta så tårarna rinner och sen tar det inte många sekunder innan tårarna faktiskt rinner och inte av glädje, utan då kan du vara skitledsen helt plötsligt. Och helt utan någon som helst anledning. Jag jobbar både natt, - och dagskiftet. Och inget OB-tillägg får jag heller. Inte en enda hel natts sömn de senaste 8 månaderna har jag fått utan att bli väckt av antingen bebis eller snarkande karl. Och efter varje gång jag vaknat för att stoppa in napp eller putta på karl, så tar det minst 20 minuter för mig att somna om igen. Och därefter hinner jag sova 1 timme på sin höjd innan ovan nämnda scenario upprepar sig.
Och sen klockan 8 på morgonen, ja då ska jag hoppa upp, helst glad i hågen eftersom Colin skulle bli fundersam över varför hans mamma aldrig kan le på morgonen, studsa till badrummet, helst nynnandes på en trevlig barnvisa. Där ska det bytas bajsblöja och snälla, observera att jag inte hunnit äta frukost än och har nog ingen lust till det förrän senare heller. Efter blöjbyte ska det fixas i ordning grötfrukost till en rastlös, hungrig, mammig och gnällig bebis. Stress. Stress kallas det. Och jag har inte ens hunnit vakna!
Jag tänker inte ens fortsätta berätta om våra dagar för det går oftast i ett i ett. Mat, blöjbyte, leka, natta, blöjbyte, leka, kramas, natta...
Medan du kan sova hela nätter. Går du och lägger dig klockan 22 så har du hunnit somna innan huvudet landat på kudden och sen sover du fram tills väckaren ringer. Ostört. Sen lallar du iväg, trött i mössan, till ditt jobb.
Där umgås du med VUXNA människor och du får äta frukost, lunch och ha kafferast ifred. Vill du bajsa i en kvart så går det alldeles utmärkt, ingen som stör. Ingen som kryper efter dig vartän du går och gnäller och är arg och bara vill upp i famnen.
Här hemma går jag och kämpar med att bli av med gravidkilon på alla möjliga sätt förutom att gå till gymmet och träna, för det är ju en omöjlighet. Jag slutar inte förundras över hur mycket hår jag kan tappa och jag får tårar i ögonen varje morgon jag kammar min flint.
Jag har också ett socialt liv. Tillsammans med Colin. För hans skull och lite för min egen skull också, går vi till babysång och mammaträffar.
Jag älskar varje sekund av det och jag får träffa vuxna människor. Men det är vuxna människor som bara pratar barn. Barn, barn, barn.
Missförstå mig rätt. Jag tycker det är störtmysigt och älskar mina mammor och babysången. Och jag älskar att se glädjen i Colins ögon när vi kommer fram till Öppna Förskolan.
Men. Det finns alltid ett men.
Det är inte så lattjolajbans att gå hemma varje dag med bebis. Och det är inte superskoj att prata bebisspråk från morgon till kväll. Och snart spyr jag över alla spelande och sjungande leksaker. Dom går mig på nerverna.
Men du kan komma hem och du kramar och pussar på din son som du saknat massor under dagen och sen äter vi middag tillsammans och sen nattar du Colin och så vips!, har dina 3 timmar med barn passerat och du och jag får äntligen lite vuxentid tillsammans.
Vad pratar vi om då? Jo, om vad Colin gjort eller inte gjort under dagen."
Inte nog med att man ska vara mamma och ta hand om barn, man ska även vara social, lite glad och ibland måste man även vara lite pigg för det går faktiskt rätt så bra program på teven man vill se.
Och att gå hemma en hel dag innanför hemmets fyra väggar är aptrist. Man ser allt damm som virvlar omkring, blommor som dör, disken som borde diskas, tvätten som borde tvättas och fönstren som borde putsas. Ganska frustrerande att befinna sig i en sådan miljö och där tiden knappt finns till att göra en av sakerna.
Leif säger ingenting och han vet, han vet mycket väl att det spelar egentligen ingen roll vad han säger för jag har alltid någonting att säga tillbaka.
I alla fall när det gäller vardagen som mamma.
Det är MIG det är mest synd om. Jag har det jobbigast.
Vi mammor har det jobbigast!
Men det kommer männen aldrig att inse.
Aldrig.
Leif är världens bästa på alla sätt och vis och han tar hand om Colin på ett perfekt sätt. Han fixar, trixar och donar och leker och kramar och pussar och är helt underbar!
Han ställer upp i vått och torrt och skulle jag väcka honom mitt i natten (vilket har hänt flera gånger), så kliver han ur sängen med ett leende (mja...men nästan), och vyssjar Colin till sömns igen, ger honom nappen eller välling.
Jag vill inte på något sätt göra ner honom. Inte alls.
Jag vill bara förklara hur det känns att vara en trött mamma. Nu har ju vi en alldeles underbar son som sover nätterna igenom för det mesta och han är alltid glad och utstrålar en sån energi så man bara vill äta upp honom.
Vår allra största kärlek är Colin och oavsett hur många nätter han håller oss vakna så kommer vi bara att älska honom ännu mer!
Nä, nu ska jag byta blöja.
Tjing!
